» Vidare och slut på långledigt

(null) 
Är kär i bilden
Jag tog studenten våren 2017. Pang på flyttade jag hemifrån och började på ett helt nytt jobb ute på fjället där jag delade hus med trettio andra människor från hela Sverige.
Här jobbade jag cirka hela sommaren tills första oktober... Pang på hem, jobba, knappt en månad går så är jag på Bali med två vänner. Allihopa lika förvirrade och uppspelta!
Fem veckor senare sitter jag på flyget hem och hemlängtan är så jävla stor (tillägga att jag hade det grymt på Bali, no regrets!).
December och massor av jobb i butiken i byn. Hej å svej så är december slut och jag drar en vecka utomlands med familjen plus en vän. En vecka går sen landar vi i Järpen igen...
Jaha å nurå? Jo, 4 veckor utan några planer eller måsten. Moa Kjellström blev panikens morsa och satt i sin fåtölj med gråten som sällskap.
Varför ångest över att inget behöva göra? Jo... Nu 4 veckor senare har jag svaret på mitt egna lilla, stora sjuka problem! I hela mitt liv har det alltid, ALLTID, haft något som styr och bestämmer över mig. Aldrig behövt bestämma över min dötid för att jag aldrig har haft dötid. Tänk dig: 
- Obligatorisk skola tills du är 16
- Gymnasiet (som alla väljer och därför också jag för jag är som alla andra i Svearike)
- Jobb som du, jag, många människor, ser till att ha så fort du går ut gymnasiet
- Får ihop pengar så du kan göra den där resan, köpa den där bilen, flytta dit du hoppats på 
ALLT är uppstyrt av antingen samhället eller förväntningarna i samhället. Så himla lätt att veta vad du ska göra eftersom alla andra gör det du ska göra. Det finns någon som visar dig vägen.

Ja, det här är mitt liv iallafall! Det som hände sen var inte enligt planen: hade inget jobb under en månad. Vad ska jag göra av all tid? Många svarade med: ''Åk skidor, du bor i Åre kommun''
Men tyst kände jag, jag vill göra något meningsfullt...

Panik vissa dagar, lugnet själv andra dagar. Så nu med facit i hand som vuxna människor säger, så har jag gjort det som fallit mig in. Så himla enkelt svar men så var det. Dagarna blev så meningsfulla när jag aldrig visste vad som skulle ske. Helt plötsligt satt jag hos en vän och målade med akvarell, eller gick världens längsta promenad med världens bästa hundar. Vissa dagar sket jag i allt, inklusive att borsta tänderna... 
Sen insåg jag att jag är bäst!

Nu är tystnaden slut för på fredag åker jag till kollektivet på fjället. 






Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback