» Till fjälls

HEJ!
Nu är jag i fjället större delen av veckan... kanske större delen av månaden till och med.
Jag delar ett stort hus med trettio andra människor som alla älskar att vara ute. Det blir intensiv skidåkning för alla! Det finns alltid någon som ska ut, så länge det inte blåser 25 m/s... Det gjorde det för några dagar sedan. Jag höll på att drutta på ändan på en 20 meters lång färd från ena huset till andra. När jag sedan kommer in och sätter mig i soffan ser jag fyra av guiderna springa utanför fönstret med varsina topptursskidor... va fan?!
 
 
Apropå brödrost så kom jag på en himla bra tanke igår när jag stod ensam i en tom restaurang och ställde upp glas: Att tänka en tanke hela vägen ut!
Ni kan ge mig Nobelpriset senare, tack så mycket!
Det hela började med att jag dippade i humöret när några i gänget satt och pratade om unga ambitiösa personer. Dom pratade om ambitiösa personer som något positivt. Jag satt tyst och undrade varför jag blev så upprörd och typ sur över det positiva i deras diskussion...
Jag verkligen noterade min känsla.
Senare på kvällen satt jag och redde ut mina tankar. Varför ska samhället uppmuntra ambitiösa drag hos unga personer? 
Jag kom fram till att jag är allergisk mot ''Duktiga-flickan''! Att bli kallad duktig gillar inte jag, hos mig gav det känslan av att vara ett arbetsredskap som är till för att gynna samhället. Med det menar jag att jag gör mina uppgifter för att göra andra glada! Jag gör det för att jag inte vill vara en tyngd, belastning för någon annan. Men vart finns mina känslor i detta? Såklart vill jag göra ett bra jobb men inte till den punkten att jag mår dåligt eller känner mig trampad på. 
Alltså, jag har varit i denna situation många gånger fram till jag gick in i väggen. Jag blev jämt kallad ambitiös och duktig, jag var tydligen alltid glad (utåt) och det uppmuntrades ständigt. Såklart fortsatte 15-åriga Moa med att vara den perfekta lilla fina duktiga flickan som aldrig bråkade. Dom vuxna som var hjärntvättade av samhället älskade ju det! Att vara DUKTIG!
 Släng er i väggen! 
Jag vill inte hämta min drivkraft hos ''Duktiga-flickan''.
Men... detta gäller inte alla. Det var en tanke hos mig!
 
SLUTSATS: Jag funderade över min automatiska reaktion angående denna diskussion och förstod varför jag triggades. 
Hade!
 
 

» Vidare och slut på långledigt

(null) 
Är kär i bilden
Jag tog studenten våren 2017. Pang på flyttade jag hemifrån och började på ett helt nytt jobb ute på fjället där jag delade hus med trettio andra människor från hela Sverige.
Här jobbade jag cirka hela sommaren tills första oktober... Pang på hem, jobba, knappt en månad går så är jag på Bali med två vänner. Allihopa lika förvirrade och uppspelta!
Fem veckor senare sitter jag på flyget hem och hemlängtan är så jävla stor (tillägga att jag hade det grymt på Bali, no regrets!).
December och massor av jobb i butiken i byn. Hej å svej så är december slut och jag drar en vecka utomlands med familjen plus en vän. En vecka går sen landar vi i Järpen igen...
Jaha å nurå? Jo, 4 veckor utan några planer eller måsten. Moa Kjellström blev panikens morsa och satt i sin fåtölj med gråten som sällskap.
Varför ångest över att inget behöva göra? Jo... Nu 4 veckor senare har jag svaret på mitt egna lilla, stora sjuka problem! I hela mitt liv har det alltid, ALLTID, haft något som styr och bestämmer över mig. Aldrig behövt bestämma över min dötid för att jag aldrig har haft dötid. Tänk dig: 
- Obligatorisk skola tills du är 16
- Gymnasiet (som alla väljer och därför också jag för jag är som alla andra i Svearike)
- Jobb som du, jag, många människor, ser till att ha så fort du går ut gymnasiet
- Får ihop pengar så du kan göra den där resan, köpa den där bilen, flytta dit du hoppats på 
ALLT är uppstyrt av antingen samhället eller förväntningarna i samhället. Så himla lätt att veta vad du ska göra eftersom alla andra gör det du ska göra. Det finns någon som visar dig vägen.

Ja, det här är mitt liv iallafall! Det som hände sen var inte enligt planen: hade inget jobb under en månad. Vad ska jag göra av all tid? Många svarade med: ''Åk skidor, du bor i Åre kommun''
Men tyst kände jag, jag vill göra något meningsfullt...

Panik vissa dagar, lugnet själv andra dagar. Så nu med facit i hand som vuxna människor säger, så har jag gjort det som fallit mig in. Så himla enkelt svar men så var det. Dagarna blev så meningsfulla när jag aldrig visste vad som skulle ske. Helt plötsligt satt jag hos en vän och målade med akvarell, eller gick världens längsta promenad med världens bästa hundar. Vissa dagar sket jag i allt, inklusive att borsta tänderna... 
Sen insåg jag att jag är bäst!

Nu är tystnaden slut för på fredag åker jag till kollektivet på fjället. 




» Svartvit som svenskar

NU SÅ ÄR ALLT SVARTVITT PÅ BLOGGEN SOM ALLT ANNAT I DET SVENSKA LIVET!
Skämt å sido men det blir bäst såhär! Vem vet, jag kanske skulle skrämma bort folk från bloggen om jag hade massa glada färger i headern...

Idag fick jag frågan om jag har någon situation i livet där jag har känt mig övergiven.
Jag blev så himla tagen av den frågan! Efter en stund erkände jag både för henne som ställde frågan och mig själv att det är min Akilleshäl här i livet. Min största rädsla och den känslan/tanken jag har fått lägga mest energi på för att lära mig att tänka om och tänka rätt angående vad som är sanning och inte när den ensamma känslan dyker upp. Så himla fin fråga att ställa också för hur ofta frågar någon ''När har du känt dig övergiven?''. Det är en sådan jobbig känsla att känna så därför kändes det så mänskligt att prata om det!

Hade!

» Massa skit

Hej!
Jag funderar på att skriva i bloggen igen.
För det mesta så älskar jag att snacka om tankar och funderingar som dyker upp spontant och min omgivning har inte alltid energin att ta in mig och allt flummigt jag spyr ur mig... Jag förstår dom helt och hållet för jag orkar inte heller lyssna på deras snack alltid! Inget illa menat åt något håll, jag tar inte illa upp för jag relaterar till 100 procent! Därför har tankarna dragit mot bloggen för det är så roligt att dela med sig av allt skit jag tänker, dessutom är det extremt (ta mig med en nypa salt...) tillfredställande att trycka på ett tangentbord. 
Så här är det första inlägget sedan 2014.
Det kanske blir det enda inlägget 2018 men skit samma, jag har iallafall börjat på något som verkar vara en rolig idé!

Hade!