woa.blogg.se -

2013-09-24 | 21:23:46

» Dag 17 - Något/någon som förändrat mig

Min utmattningsdepression 2012

För ett år sedan så ''gick jag in i väggen''. Slutade skolan helt och vart helt slut. Skola, kompisar, ridningen, fotograferingen - allt, slutade jag med.

Nu när jag har börjat komma tillbaka så frågar några ''vart'' jag har varit och vad som hände så tänkte berätta hela alltet. Både för mig själv och folk som undrar, ingenting som jag skäms över eller så.

Det började kanske redan i sexan. Jag och min klass i Järpen skulle flytta till en helt ny skola där vi skulle blandas med 2 klasser till. Så istället för 1 klass på 23 st vart vi 3 klasser på 70 st. Det var både spännande men läskigt. Jag var väldigt stressad över det, kände att jag inte dög osv. Har nästan hela mitt liv hittills haft en väldigt dålig självkänsla, värdet av mig själv. Var väldigt hård mot mig själv, tog mycket ansvar för att vara en 12 åring.

Sen började jag i sjuan. I början på hösten så berättade mina föräldrar att dom inte skulle bo tillsammans längre, att dom skulle separera. Först vart jag lättad för än hur mycket ens föräldrar försöker att dölja det så märker man av stämningen av hemma som barn. Så på något sätt så visste jag att det skulle hända men samtidigt fanns inte det i min värld. Mamma skulle flytta till en lägenhet bara någon kilometer hemifrån pappas (där jag har vuxit upp) hus. Så på så vis var det ju bra. Mitt upp i allt det här så försökte jag passa in i skolan, trivas, få bra betyg och vara ansvarstagande. Att vara med kompisarna var en kamp, kände att jag inte riktigt fick utrymme att sörja mina föräldrars skilsmässa. Jag och min lillasyster bodde varannan vecka hos pappa och mamma. Var väldigt trött från både skolan och hela situationen och för att jag var lättnad över att dom hade skilt sig. Hade som gått och spänt mig och var rädd hela tiden att det skulle hända och tillslut hände det och då kom en enorm trötthet som jag ignorerade, lyssnade inte på mig själv. Efter bara ungefär ett halvår efter att mamma hade flyttat så vart mamma tillsammans med en kille som heter Micke. Kändes så klart konstigt för jag hade ju aldrig sett mamma med någon annan än pappa.

Mitt uppe i allt kaos hemma så kom hormonerna. Gjorde allt dubbelt så rörigt. Innan mensen så var verkligen allt bara skit.

Vid juni när skolan slutade så var jag helt slut. Efter självaste skolavslutningen när jag kom hem så somnade jag och sov till nio på kvällen, åt middag och gick o la mig igen. Sen under sommarlovet så flyttade ''mammas familj'' till ett nytt hus.

Sen var det 8:an. Högre krav, skulle få våra första riktiga betyg. Hade väldigt höga förväntning. Dom första månaderna från början av skolan till januari så gick jag och skulle konfirmera mig. Så jag hade mycket plugg, en häst, kompisar, konfirmation och en enorm trötthet som började bli ångest. Efter konfirmationen i januari började skolan, kompisarna att gå utför. Att vakna på morgonen och veta att man skulle till skolan var väldigt ångestskapande. Betygen började att sänkas och jag började gå hos skolkuratorn. Tyckte inte riktigt att det hjälpte. När jag gick min sista gång hos skolkuratorn innan sommarlovet så var jag så slut så jag kunde knappt prata med henne. Tårarna rann och skolkuratorn kunde inte släppa mig förrän jag hade fått någon tid hos någon annan kurator under sommarlovet. Så jag började gå i Järpen på HC. Både hon på HC och jag kände väl att samtalen inte gav någonting så jag skulle få börja gå hos BUP istället, så hon skickade in en remiss. Så jag skulle få komma in dit efter kanske någon månad eller så.

Så började 9:an.

Hade ångest nästan 2 veckor innan. När jag kom hem efter första dagen på skolan så frågade mamma hur det hade gått och då brast allt. Jag satt säkert och grät i 1 timme. Var så slut på energi att jag inte ens orkade prata. Jag var så orolig hur nian skulle se ut. Hade ingen lust att det skulle bli likadant som i 8:an.

Efter första veckan hemma så prövade jag att gå tillbaka, funkade kanske bara någon dag sen gick det inte. Satt och grät hysteriskt en helg så tillslut ringde mamma sjukvårdsupplysningen som kopplade vidare henne till akutteamet på bup. Så efter bara någon dag så fick vi åka in till dom. Dom frågade hur det hade varit och några typ rutinfrågor. Satt och grät under nästan hela tiden. Mest av lättnad tror jag för att jag fick riktig hjälp. Dom trodde först att jag hade någon slags social fobi och då var de bara att utmana sig. Så jag fick gå tillbaka till skolan och följa med pappa till Ica för att träffa folk osv... Men allt vart bara värre. Var så trött. Kommer ihåg att jag bara hängde över köksbordet och grät. Pappa försökte få kontakt med mig men de gick bara inte. Så han försökte ta med mig ut till hästarna för det visste han att jag gillade. Men jag bara satt och grät så han klädde på mig jackan och nästan bar ut mig i bilen. Jag sjönk ihop i baksätet och när vi åkte ut till hästarna så vart pappa nästan arg på mig. Så han åkte ut till Tossögropen, parkerade och frågade vad han skulle göra med mig. Jag satt ihop krypen med ansiktet i knäna och sa ingenting. Jag var som förlamad av trötthet, sjukt obehagligt. Som om jag inte kunde röra mig eller prata. Så han ringde bup och mamma. Dom på bup sa att vi skulle åka in akut och mamma hängde på. Kl var kanske 9 på kvällen. När vi kom in och hade satt oss sa jag nästan ingenting. Mamma och pappa satt och pratade med dom 2 st som var med.

När jag kom tillbaka några dagar senare på dagtid så träffade vi läkaren på bup som skrev ut antidepressiv medicin. Dom trodde att jag hade en vanlig depression. Sen var de att ta det lugnt med skolan men ändå försöka att gå några dagar i veckan. Veckan slutade alltid med att jag bara låg och grät. Ingen fick kontakt med mig och det vart akut in till BUP igen. Nästan den sista dagen då jag skulle till skolan och jag skulle på min första lektion så började mina händer att skaka. Skulle plocka upp böckerna ur min väska och såg att händerna bara darrade och fick nästan hjärtklappning. Ofta ett tecken på att man är utbränd. Så tillslut kopplade vi bort skolan helt.

Hösten gick framåt men dagarna bestod av att ligga och sova eller kolla på TV. Varannan dag kanske jag tog en promenad och dagarna då jag åkte in till bup tog all den kraft jag hade och sen låg jag utslagen i en vecka.

Dom på bup berättade om depressioner och hur dom kunde se ut. Vanligtvis så brukar dom hålla i sig 6 månader utan hjälp men min hade minst varat i 1 år.

Läkaren på bup började att prata om att jag hade en utmattningsdepression. Jag bara skakade av mig de för jag hade hört från när släktingar och bekanta hade haft det och hur lång tid det tog att komma upp på benen igen. Runt 2 år för att vara på 100 igen. Men jag ville inte acceptera det utan jag tänkte vara tillbaka till skolan efter jullovet. Under jul var jag bara hemma med familjen och firade och under nyår så sov jag.

Sen efter jullovet så kunde jag inte gå tillbaka till skolan. Jag kanske inte låg på minus energimässigt men jag låg inte på plus heller. Sen började ångesten att komma. Vissa nätter vaknade jag av att jag mådde illa. Det var som om jag var så orolig och ångesten tog över helt. Hade börjat få ork men pga den jobbiga hösten så var jag rädd för allt och alla. Vågade knappt gå på Ica, träffa folk, knappt släktingar klarade jag av. Bara att gå in på facebook var ångestladdat. Så kvällarna bestod av ångestattacker, magen krampade och kände tillslut att jag ville bli nersövd eller något bara att få andas. Det var som om någon hade släkt lampan och än hur jag letade efter knappen till lampan så hittade jag den inte. Bara famlade runt i mörkret. Så fick ångestdämpande av bup. Funkade någorlunda bra. Sen en kväll när jag var hos mamma så var jag så frustrerad och kände att jag höll på och drunkna helt i ångesten så mamma tog tag i mig och sa att ''det är ditt liv, vem ska ta tag i det om inte du?''. Och de var vändpunkten.

Och då började jag kämpa för mig själv. Utmanade mig att gå till Ica, att gå på bio, att åka på gården. Det var inte lätt men värt det. Första gången jag var på ungdomsgården i Undersåker och hälsade på från att inte ha varit där på nästan 7 månader, så var jag så full av adrenalin att när jag kom in så började knäna att skaka. Träffade några kompisar och bara pratade kanske 10 min. Och under hela tiden så bara skakade kroppen så att jag trodde att jag inte skulle klara av att stå upp. Pappa stod utanför och väntade och när jag åkte hem så kände jag mig så himla stolt. Att jag hade klarat en av det jobbigaste utmaningarna. Fast jag bara hade varit där i 10-15 min så kändes det som om jag hade bestigit ett berg. Sen var det att vila i minst ett par dag för att få tillbaka orken igen.

Under våren så gick det fort. Jag fortsatte att utmana mig och att börja plugga lite en gång i veckan utanför skolan. Träffade kompisar nån gång i månaden, började också att springa lite. Hade förlorat nästan 3 kg under vintern då jag mest bara hade legat ner. Under sommaren laddade jag inför skolan. Var så taggad på att komma tillbaka och visa att jag fan kan klara det här. Sista veckan innan skolan skulle börja så var jag så spänd på att börja att jag knappt kunde sova. Var på möte med skolan innan och pratade om hur vi skulle lägga upp det hela. Gå halva dagar kanske varannan dag. Fast jag hade börjat få ork så tog den snabbt slut.

Sen började skolan. Gick några dagar men det kändes inte alls bra. Så pratade med bup och mamma om det och vi tror de kan bero på att skolan som jag går i (och har gått hela högstadiet i) har en massa jobbiga minnen innan jag vart ''sjuk''. Så vi pratade med skolan om det och dom sa att jag kunde få gå i skolan i Järpen istället. På IM, ett program för elever som är för gamla att gå i nian men inte har fått sitt slutbetyg.

Så idag gick jag min första dag där.

Från att ha vara förlamad av trötthet och ångest till att ha tagit mig upp med bättre självkänsla, bättre syn på livet så tycker jag att jag har gjort ett för jävligt bra jobb.

Är fortfarande inte på hundra när de gäller energi, ork och kapacitet men är jag på god väg.

Det är min berättelse om min utmattningsdepression, något som förändrat mig.

Blogglistor | 13 Kommentarer

Sara

24 September, 2013 - 21:23

U go girl!!! Du har klarat dej enda hit, då klarar du resten av vägen. Du är stark!

Matilda

24 September, 2013 - 21:23

Läste ditt inlägg, gjorde mej till tårar så klart att du behövt gå igenom nått så jobbigt, det är tuft, och det är inte många som vågar som du har gjort med att ta sej tillbaka.. Tkr det vs bra vad din mamma sa som fick dej att kämpa.. För många gånger skriker vi åt mörkret att försvinna istället för att sträcka sej mot ljusknappen och tända, vilket du ändå gjort och kanske försöker än!? Du är grym va stolt och tänker på dej och hoppas du hittar vägen tillbaka fullt ut! Kram från matilda (jag som förr va ledare på gården!)

Alexandra wiklund

25 September, 2013 - 21:23

Moa, jag blir så berörd av det du skriver. Det kommer nästan tårar. Du beskriver en fruktansvärd händelse i ditt liv, men du gör det med en otrolig styrka. Låt dig själv att vara stolt, rå om din fina familj och fortsätt i samma riktning som du gör nu.
Så länge man har sin familj så klarar man allt.
Ta hand om dig!

Olivia Lundmark

25 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://teamlikeaboss.wordpress.com

Shit Moa så bra skrivet! Jag har faktiskt funderat på vart du har varit (har som inte sett dig på ett tag, men nu fatta jag varför). Du är grymt stark, att du står på benen. Att en mening kan få dig att kämpa för att bli bra. Det är inte många som har den styrkan!
Det är ju kul att du börja på IM, Tova är bäst (enligt mig)och hon är en som verkligen förstår om man har en dålig dag...
Men iaf, stå på dig, vafan utbildning kan då fixa lite närsom.
Haha kolla på mig, jag köpte två getter och flytta 56mil ifrån Åre bara för att hålla på med något jag gillar, djur!

Pappa.

25 September, 2013 - 21:23

Bra jobbat Moa! Bra skrivet!

Klara

25 September, 2013 - 21:23

du är stark moa, du är så fruktansvärt stark! jag är så fruktansvärt glad att det har börjat vända för dig för om det är något du förtjänar så är den en riktigt jävla fet comeback. jag ska ta sabbatsår så jag kommer också plugga lite på IM, så då kanske vi ses där! ♥

Svar: tack!♥
Det är jätte trivsamt där och liksom ingen press, utan man tar det i den takt man vill ha de. Funkar än så länge jätte bra för mig :)

Moa Kjellström

Carl Stridsberg

25 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://blogg.hittaupplevelse.se/

Hej Moa!

Tack för din berättelse. Starkt av dig att berätta om något som säkert många unga människor, både killar och tjejer råkar ut för..

Livet är vackert och skönt att leva. För det mesta. Men ibland drabbas de flesta av tungsinthet och en känsla av tomhet och meningslöshet..

En del säger att "Det är bara att bryta ihop och komma igen", men det är inte alltid så lätt.

Men när man tagit sig igenom de allra mest tunga och mörka molnen som döljer det vackra här i livet, träffas man av ljuset och solen och livet blir på nytt lättare att leva.

Så ge inte upp, Moa.. Det finns en plats för dig också här på vår vackra blå planet. Finns en plats för alla.
Kan bara vara lite svårt att finna den ibland..

Kram från Carl

Alva Stråle

25 September, 2013 - 21:23

Alltså Moa! Jag blir nästan tårögd! Du är så himla stark!! Du klarar allt.
Hoppas du har det bra på skolan! :)
Kram

Lisa Ackehed

25 September, 2013 - 21:23

En livshistoria..........Känner för dig när jag läser det du skrivit. Väldigt bra skrivet och förklarat!
Kloka saker kommer fram ur en sådan resa. Du känner inte mig men jag känner igen mig i dig;) Jag hade samma resa då jag gick i högstadiet. Det är inte enkelt och det går inte fort men mor din har rätt. Den enda som kan göra något åt det är du. I din egen takt och med egna verktyg. Jag är gammal idag men glömmer aldrig det som en gång var. Helt rätt att du provar att vara i läskiga situationer en kort stund för att sedan kunna öka på tiden. När du märker att det bär så kommer tryggheten tillbaka och du kommer klara mer och mer efter hand. Det finns sätt att hantera ångest med...skulle det vara så att du vill ha lite tips från en okänd så finns jag här. Jag önskar dig att styrka på vägen och att det kommer lösa sig med tiden. Du verkar vara en klok tjej med stöd runt dig. Lycka till Moa! mvhLisa

Sara

27 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://photomemories.webblogg.se

Moa, det kom så många tårar när jag läste det här. Det gör så sjukt obehagligt ont att veta hur du har haft det. Att min goa Moa har gått igenom ALLT de där är helt sjukt. Du är så JÄVLA bra Moa. Jag beundrar dig, det gör jag verkligen. Du är den absolut starkaste jag känner. Jag hoppas så innerligt att allt framöver ska bli så bra som möjligt för dig, för det förtjänar du bästa du. Tack för att du delade med dig ♥

Svar: tack sara! ♥

Moa Kjellström

Tea Dahlström ▲

28 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://teadahlstrom.blogg.se

Åh Moa, starkt av dig att du berättar, det ska jag också göra någon dag..
Du beskriver så himla bra, och det gör att man på nått sätt förstår fast man långt ifrån gör det! Fyfan va BRA att du tagit tag i det, för det är precis som Maria säger, det är bara du som kan göra någonting åt det. Det ska bli kul att se dig lite mer i Järpen hihi :) Du är en så himla gó tjej Moa ❤

Svar: Tack, ja det kändes som bra att få ut det hela så folk på något sätt förstår! <3

Moa Kjellström

Josefin Norlén

05 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://josefinanna.blogg.se

Kära vän, alltså gud så stolt vi är över dig! du är så sjukt stark. Hade gåshud hela tiden när jag läste. Så himla glad att de är på bättringsväg. Ingen förtjänar att gå igenom de du gjorde.. Finaste moa<3

Svar: Åå tack Josefin! <3

Moa Kjellström

Åsa

15 September, 2013 - 21:23 / BLOGG: http://eriksbakken.blogg.se/

Hej Moa! Vi har aldrig träffats men jag jobbar tillsammans med din pappa så han har berättat lite om hur du har det och så letade jag upp din blogg. Jag vet exakt vad du går igenom eftersom jag varit där många gånger själv. Jag vet hur det är att sitta med ångesten i bröstet, känslan att inte orka träffa folk, man orkar knappt existera och vill bara sova. Men det blir bättre och man måste låta det få ta tid, låta kropp och själ få läka i sin egen takt. Du är jätte stark som berättar om det och du har gjort ett jätte kliv som börjat på skolan igen. Lycka till och hoppas du snart mår bättre! Kram

Trackback