Gjorde en liten video om Runa.

Den här helgen har varit en riktig sova, vila helg. Hade tänkt å både rida och smörja sadel och tränset men det ända som blev gjort var och skrubba igenom tränset. Men men...

För ett år sedan så ''gick jag in i väggen''. Slutade skolan helt och vart helt slut. Skola, kompisar, ridningen, fotograferingen - allt, slutade jag med. 

Nu när jag har börjat komma tillbaka så frågar några ''vart'' jag har varit och vad som hände så tänkte berätta hela alltet. Både för mig själv och folk som undrar, ingenting som jag skäms över eller så.

 

Det började kanske redan i sexan. Jag och min klass i Järpen skulle flytta till en helt ny skola där vi skulle blandas med 2 klasser till. Så istället för 1 klass på 23 st vart vi 3 klasser på 70 st. Det var både spännande men läskigt. Jag var väldigt stressad över det, kände att jag inte dög osv. Har nästan hela mitt liv hittills haft en väldigt dålig självkänsla, värdet av mig själv. Var väldigt hård mot mig själv, tog mycket ansvar för att vara en 12 åring.

 

Sen började jag i sjuan. I början på hösten så berättade mina föräldrar att dom inte skulle bo tillsammans längre, att dom skulle separera. Först vart jag lättad för än hur mycket ens föräldrar försöker att dölja det så märker man av stämningen av hemma som barn. Så på något sätt så visste jag att det skulle hända men samtidigt fanns inte det i min värld. Mamma skulle flytta till en lägenhet bara någon kilometer hemifrån pappas (där jag har vuxit upp) hus. Så på så vis var det ju bra. Mitt upp i allt det här så försökte jag passa in i skolan, trivas, få bra betyg och vara ansvarstagande. Att vara med kompisarna var en kamp, kände att jag inte riktigt fick utrymme att sörja mina föräldrars skilsmässa. Jag och min lillasyster bodde varannan vecka hos pappa och mamma. Var väldigt trött från både skolan och hela situationen och för att jag var lättnad över att dom hade skilt sig. Hade som gått och spänt mig och var rädd hela tiden att det skulle hända och tillslut hände det och då kom en enorm trötthet som jag ignorerade, lyssnade inte på mig själv. Efter bara ungefär ett halvår efter att mamma hade flyttat så vart mamma tillsammans med en kille som heter Micke. Kändes så klart konstigt för jag hade ju aldrig sett mamma med någon annan än pappa. 

Mitt uppe i allt kaos hemma så kom hormonerna. Gjorde allt dubbelt så rörigt. Innan mensen så var verkligen allt bara skit. 

Vid juni när skolan slutade så var jag helt slut. Efter självaste skolavslutningen när jag kom hem så somnade jag och sov till nio på kvällen, åt middag och gick o la mig igen. Sen under sommarlovet så flyttade ''mammas familj'' till ett nytt hus.

 

Sen var det 8:an. Högre krav, skulle få våra första riktiga betyg. Hade väldigt höga förväntning. Dom första månaderna från början av skolan till januari så gick jag och skulle konfirmera mig. Så jag hade mycket plugg, en häst, kompisar, konfirmation och en enorm trötthet som började bli ångest. Efter konfirmationen i januari började skolan, kompisarna att gå utför. Att vakna på morgonen och veta att man skulle till skolan var väldigt ångestskapande. Betygen började att sänkas och jag började gå hos skolkuratorn. Tyckte inte riktigt att det hjälpte. När jag gick min sista gång hos skolkuratorn innan sommarlovet så var jag så slut så jag kunde knappt prata med henne. Tårarna rann och skolkuratorn kunde inte släppa mig förrän jag hade fått någon tid hos någon annan kurator under sommarlovet. Så jag började gå i Järpen på HC. Både hon på HC och jag kände väl att samtalen inte gav någonting så jag skulle få börja gå hos BUP istället, så hon skickade in en remiss. Så jag skulle få komma in dit efter kanske någon månad eller så. 

 

Så började 9:an. 

Hade ångest nästan 2 veckor innan. När jag kom hem efter första dagen på skolan så frågade mamma hur det hade gått och då brast allt. Jag satt säkert och grät i 1 timme. Var så slut på energi att jag inte ens orkade prata. Jag var så orolig hur nian skulle se ut. Hade ingen lust att det skulle bli likadant som i 8:an. 

Efter första veckan hemma så prövade jag att gå tillbaka, funkade kanske bara någon dag sen gick det inte. Satt och grät hysteriskt en helg så tillslut ringde mamma sjukvårdsupplysningen som kopplade vidare henne till akutteamet på bup. Så efter bara någon dag så fick vi åka in till dom. Dom frågade hur det hade varit och några typ rutinfrågor. Satt och grät under nästan hela tiden. Mest av lättnad tror jag för att jag fick riktig hjälp. Dom trodde först att jag hade någon slags social fobi och då var de bara att utmana sig. Så jag fick gå tillbaka till skolan och följa med pappa till Ica för att träffa folk osv... Men allt vart bara värre. Var så trött. Kommer ihåg att jag bara hängde över köksbordet och grät. Pappa försökte få kontakt med mig men de gick bara inte. Så han försökte ta med mig ut till hästarna för det visste han att jag gillade. Men jag bara satt och grät så han klädde på mig jackan och nästan bar ut mig i bilen. Jag sjönk ihop i baksätet och när vi åkte ut till hästarna så vart pappa nästan arg på mig. Så han åkte ut till Tossögropen, parkerade och frågade vad han skulle göra med mig. Jag satt ihop krypen med ansiktet i knäna och sa ingenting. Jag var som förlamad av trötthet, sjukt obehagligt. Som om jag inte kunde röra mig eller prata. Så han ringde bup och mamma. Dom på bup sa att vi skulle åka in akut och mamma hängde på. Kl var kanske 9 på kvällen. När vi kom in och hade satt oss sa jag nästan ingenting. Mamma och pappa satt och pratade med dom 2 st som var med. 

När jag kom tillbaka några dagar senare på dagtid så träffade vi läkaren på bup som skrev ut antidepressiv medicin. Dom trodde att jag hade en vanlig depression. Sen var de att ta det lugnt med skolan men ändå försöka att gå några dagar i veckan. Veckan slutade alltid med att jag bara låg och grät. Ingen fick kontakt med mig och det vart akut in till BUP igen. Nästan den sista dagen då jag skulle till skolan och jag skulle på min första lektion så började mina händer att skaka. Skulle plocka upp böckerna ur min väska och såg att händerna bara darrade och fick nästan hjärtklappning. Ofta ett tecken på att man är utbränd. Så tillslut kopplade vi bort skolan helt. 

 

Hösten gick framåt men dagarna bestod av att ligga och sova eller kolla på TV. Varannan dag kanske jag tog en promenad och dagarna då jag åkte in till bup tog all den kraft jag hade och sen låg jag utslagen i en vecka. 

Dom på bup berättade om depressioner och hur dom kunde se ut. Vanligtvis så brukar dom hålla i sig 6 månader utan hjälp men min hade minst varat i 1 år. 

Läkaren på bup började att prata om att jag hade en utmattningsdepression. Jag bara skakade av mig de för jag hade hört från när släktingar och bekanta hade haft det och hur lång tid det tog att komma upp på benen igen. Runt 2 år för att vara på 100 igen. Men jag ville inte acceptera det utan jag tänkte vara tillbaka till skolan efter jullovet. Under jul var jag bara hemma med familjen och firade och under nyår så sov jag. 

Sen efter jullovet så kunde jag inte gå tillbaka till skolan. Jag kanske inte låg på minus energimässigt men jag låg inte på plus heller. Sen började ångesten att komma. Vissa nätter vaknade jag av att jag mådde illa. Det var som om jag var så orolig och ångesten tog över helt. Hade börjat få ork men pga den jobbiga hösten så var jag rädd för allt och alla. Vågade knappt gå på Ica, träffa folk, knappt släktingar klarade jag av. Bara att gå in på facebook var ångestladdat. Så kvällarna bestod av ångestattacker, magen krampade och kände tillslut att jag ville bli nersövd eller något bara att få andas. Det var som om någon hade släkt lampan och än hur jag letade efter knappen till lampan så hittade jag den inte. Bara famlade runt i mörkret. Så fick ångestdämpande av bup. Funkade någorlunda bra. Sen en kväll när jag var hos mamma så var jag så frustrerad och kände att jag höll på och drunkna helt i ångesten så mamma tog tag i mig och sa att ''det är ditt liv, vem ska ta tag i det om inte du?''. Och de var vändpunkten. 

Och då började jag kämpa för mig själv. Utmanade mig att gå till Ica, att gå på bio, att åka på gården. Det var inte lätt men värt det. Första gången jag var på ungdomsgården i Undersåker och hälsade på från att inte ha varit där på nästan 7 månader, så var jag så full av adrenalin att när jag kom in så började knäna att skaka. Träffade några kompisar och bara pratade kanske 10 min. Och under hela tiden så bara skakade kroppen så att jag trodde att jag inte skulle klara av att stå upp. Pappa stod utanför och väntade och när jag åkte hem så kände jag mig så himla stolt. Att jag hade klarat en av det jobbigaste utmaningarna. Fast jag bara hade varit där i 10-15 min så kändes det som om jag hade bestigit ett berg. Sen var det att vila i minst ett par dag för att få tillbaka orken igen. 

 

Under våren så gick det fort. Jag fortsatte att utmana mig och att börja plugga lite en gång i veckan utanför skolan. Träffade kompisar nån gång i månaden, började också att springa lite. Hade förlorat nästan 3 kg under vintern då jag mest bara hade legat ner. Under sommaren laddade jag inför skolan. Var så taggad på att komma tillbaka och visa att jag fan kan klara det här. Sista veckan innan skolan skulle börja så var jag så spänd på att börja att jag knappt kunde sova. Var på möte med skolan innan och pratade om hur vi skulle lägga upp det hela. Gå halva dagar kanske varannan dag. Fast jag hade börjat få ork så tog den snabbt slut. 

Sen började skolan. Gick några dagar men det kändes inte alls bra. Så pratade med bup och mamma om det och vi tror de kan bero på att skolan som jag går i (och har gått hela högstadiet i) har en massa jobbiga minnen innan jag vart ''sjuk''. Så vi pratade med skolan om det och dom sa att jag kunde få gå i skolan i Järpen istället. På IM, ett program för elever som är för gamla att gå i nian men inte har fått sitt slutbetyg. 

Så idag gick jag min första dag där. 

 

Från att ha vara förlamad av trötthet och ångest till att ha tagit mig upp med bättre självkänsla, bättre syn på livet så tycker jag att jag har gjort ett för jävligt bra jobb. 

Är fortfarande inte på hundra när de gäller energi, ork och kapacitet men är jag på god väg. 

 

 

 

 Fårö/Gotland.

 

I vintras då jag hade min värsta downperiod så älskade jag att lyssna på låtar med bra texter i. Lyssnade ofta på Who you are, tycker den är så fin! Musik kan verkligen förmedla.